religionstraumadagen 24:e maj

Det är dags att instifta Religionstraumadagen. Vi vet att det är allt för många som far illa inom frikyrkan och andra religiösa sammanhang. Vi vet att kyrkan inte vill lyssna - eller om de lyssnar oftast bortförklarar det som "avarter" eller "underliggande psykisk ohälsa". Vi vet också hur svårt det är att få hjälp inom sjukvården och terapin - det finns helt enkelt inte kunskap om vad vi har gått igenom och det finns inte utbildade terapeuter.

Det är dags att vi gemensamt börjar sätta ord på våra upplevelser och att vi för upp religiösa trauman på agendan, inte bara inom kristenheten (eller andra religioner för den delen) utan även på en politisk nivå.

24 maj blir vår dag - Religionstraumadagen. En dag som alla som upplevt någon form av trauma får göra till sin dag, eller en dag som kyrkan eller andra institutioner kan göra till temadag, för att skapa en djupare förståelse för vad som ack så välvilliga intentioner kan skapa för livslånga trauman.

vem står bakom dagen?

Det är ingen organisation som står bakom initiativet utan en stor grupp människor (som många har blivit brända av organiserade former) som alla delar liknande erfarenheter. Vi är inte en homogen grupp, tvärtom! Vi representerar alla typer av religiösa sammanhang i Sverige. De allra flesta av oss har lämnat ett sammanhang, många har lämnat sin tro, andra har rekonstruerat till en sundare tro.

vad är syftet?

Syftet är inte att “kasta sten” utan att skapa tid och rum för lyssnande och samtal.

Syftet med religionstraumadagen är att lyfta dessa frågor på en samhällelig och politisk nivå. Det behövs en större förståelse inom vård, skola, socialtjänst och psykiatri om religionstrauman. Det behövs både mer resurser och mycket mer utbildning. Religiösa samfund och organisationer behöver börja lyssna på allvar och ta sitt ansvar.

säg inte förlåt

Det är inte i första hand ett ett förlåt utan snarare ett lyssnande som vi efterfrågar. Ordet förlåt blir meningslöst ifall man inte förstår vad det är man säger förlåt för, och behöver även följas upp med ett agerande för att förhindra att det händer igen.

vi ger oss själva upprättelse!

Vi kan ge oss själva och varandra upprättelse genom att vi gemensamt börjar sätta ord på våra upplevelser. För det enda som krävs för att bryta en cykel av exkludering och trauman är att en person ställer sig bredvid den utsatta, sen en till, en till och en till…